- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
155

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet,
och utan att kläda på sig gick han sin vanda
gäng ned i stallet för att se om hästarna. I
mörkret såg Nils något svart ila sig förbi. Men
han förstod, att det var hunden, och han blev icke
rädd. Fastän han gick omkring så, var det något
inom honom, som sov, och som ej ville bli vaket.
Sedan han känt efter, att vatten och foder fanns
tillräckligt, gick han från spilta till spilta och
räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem,,
räknade han. En, två, tre, fyra, fem. Det fanns
fem hästar. Ingen hade tagit bort någon.
Flere hade aldrig funnits. Så försökte han
vissla på hunden. Han ville smeka Pojken,
emedan han varit orättvis och sparkat honom
någon gång. När kunde han ej minnas. Men
medan han sökte efter hunden, märkte han, att
han kommit fram till förstugudörren, som stod
öppen, och huttrande av köld steg han uppför
trappan och drog igen dörren efter sig.

Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum,
där Elin låg, visste han, att han ej var ensam,
och att någon följde honom, utan att dock visa
sig eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna
någon följde honom, som om hans eget jag
kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras
sida, utan att kunna beröra varandra. »Du är
jag», tänkte Nils, »och jag är du. Men varför
har du ingenting att säga mig och icke jag dig?
Här är så ensamt och mörkt, varför talar du
icke? eller varför gör jag det icke själv?» Han
stängde dörren om sig och var åter ensam i
vardagsstugan. Det vill säga han var, vad
människor skulle kallat ensam. Själv visste han ju,
att så icke var. Tydligt kände han, att den andre
följt med honom in, och när han lade sig, tyckte
Nils, att det var två, som på en gång drogo över
sig täcket och ryste av köld. Nils var i denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free