- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
159

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

natt spridde sig skräcken allt längre. Flere och
flere blev det, som den höll vaken, snart visste
alla olyckan med Elin Olasdotters död.

Men det fanns heller icke en, som under
allt detta icke anade, att ett brott hade blivit
begånget. När medvetandet om sådant träffar
människor, då är det först gärna, som om något
sov inom dem. De flesta äro ju slöa och
likgiltiga för andras lidanden och andras öden. De
flesta av dem tänka som så: allt detta angår
icke mig. Låt var och en sköta sig. Jag mitt,
och du ditt. Var och en för sig. Och Gud för
oss alla.

Människorna måste hava tid för att besinna
sig. De måste hava tid, även därför att deras
dom ej skall falla för hastigt, för orättvist. Dårar
äro de, vilka löpa efter varje känsla, som
tillfälligtvis flammar upp.

Det var ett besinningsfullt, långsamt folk, som
bodde i denna trakt. Människorna fattade
långsamt eld, och de togo ej vid sig för småsaken Att
nämndemannen och hans hustru kommo åkande
dagen efter dotterns död, det var i sin ordning
och ej: mer än man kunnat vänta. Ola Persson
säg gammal och förgrämd ut, när han kom. Det
var många, som sett honom komma, och medan
han var inne på Möllinge, skockades folk utanför
pä vägen. Det var, som om alla väntat, att
någonting då skulle hända. Men deras väntan blev
besviken. Ola Persson och hans hustru gingo
blott, gamla och nedböjda, in i salen, där deras
dotter låg.

Som det höves i sorgehus, talade de icke
mycket. Ola Persson själv stod framför liket med
händerna hopknäppta och bad tyst. Hans hustru
hade tagit plats bredvid honom, och hennes tårar
runno. Men mycket frågade de icke, och mycket
blev icke sagt. Ej heller intogo de mera förtäring,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free