- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
165

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men mannen lät sig nu icke drivas längre, än
han själv ville, och i ro och mak utförde han det
arbete, som förelåg. Först när han ätit middag,
var han färdig att gå, och då styrde han kosan
mot byn för att tala vid andra.

Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var
en förståndig och erfaren man, därtill kunnig i
lagen. De båda samtalade länge och betänksamt
med varandra, och slutet på deras samtal blev, att
de ville uppsöka en tredje för att inhämta även
hans råd. I detta syfte gingo de till nämndeman
Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och
ej lätt att bringa till handling, men seg i viljan,
då han en gång lagt hand vid en sak. Hos honom
sutto de en god timme och överlade, och när
denna timme var förbi, var det redan långt lidet
på eftermiddagen.

Då såg Larsson på sin klocka och sade, att
om något skulle göras, borde de nu gå.

De tre männen sågo ännu en gång på
varandra, och de visste alla, att det var en allvarlig
sak de hade för. Alla kände de varandra sedan
många år, och var och en visste om den andre,
att inlät han mg på sådant som detta, skedde det
av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat
hemma. Helst hade de tegat och låtit denna
sak vila. Men det var oskyldigt blod, som ropade
till dem från jorden. Och därför måste de
övervinna varje betänklighet och gå.

»I Herrans namn», sade skolläraren, som var
den äldste.

Så reste de sig alla upp och följdes
stillatigande åt ut på vägen. Vad som sägas kunde
för och emot var sagt. Nu måste de göra, som
samvetet bjöd. Sida vid sida gingo de fram.
Det var mulet ute, och molnen drevo för vinden
över den vida slätten. Från byggnademas fönster
blickade ögon ut efter de gående, och de mötande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:26:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tufvesson/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free