- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
171

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

över, att de icke kunna förmå dem, vilka veta
mera, att säga dem allt.

Må den, som minns dessa dagar, stiga fram
och vittna! Var allt detta endast tom
nyfikenhet? Eller var det icke rättskänslan, som länge
sovit, vilken nu vaknade och krävde att bli hörd?

Eller var det kanske ännu mera än så?

Det var så, att alla kände sig som medvetna
om ett stort brott, vilket ingen förmått uppdaga
och föra till straff. I åratal hade dock misstanken
lurat hos dem alla. Hos dessa människor fanns
ingen annan tanke än, att den, vilken ont gjort,
skall ont lida, intet vad från den gamla
förban-nelsen, att syndens lön är döden. De visste, att
de tålt det onda ibland sig. Och att de detta gjort
och ingenting kunnat uträtta däremot, låg nu som
en smälek över dem alla. Detta var en skam,
som skulle tvättas från deras ansikten. Och deras
själar längtade efter att känna sig rena.

Ty bonden känner samhörigheten mellan sig
själv och alla. Hur kort än han ser, känner han
ändock detta. Och i denna känsla ligger frukten
av allt det bästa, som lag och sed under
århundraden byggt upp. På det att detta må bevaras,
är det stundom gott, att det stora onda sker
uppenbart, så att alla tvingas att vakna.

Det kommer en herremannavagn och far
vägen fram. Den, som sitter däri, är den gamle
doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar
ät alla sidor, utan att lyfta på hatten. Och om
någon vinkar honom, låtsar han icke se, utan
far förbi.

Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig
veta, är alltför gräsligt. Men var han far, stå
folk i klungor och följa med ögonen vagnen,
där den rullar fram.

I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå
oxarna och vänta framför plogen, i ladugården

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free