Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss alla som förr, och hon skall icke böjas, ens
när sonens huvud tagits av bödeln.»
I sådana tankar gingo människonia den långa
vägen till staden, där tinget hölls. De, som voro
inkallade att vittna, gingo dit och fingo ersättning
för sin inställelse. De, som icke voro kallade
som vittnen, gingo dock, utan tanke på ersättning
eller tidsförlust. De stodo där i timmar. De,
vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde
gårdsplanen utanför. Och för var och en, som kom ut
från det trånga rummet, där rätten var församlad,
gick en viskning och en rörelse genom hopen.
»Har någonting skett? Veta de ännu intet?» Men
rörelsen saktades, viskningen byttes i en dov
tystnad. Ty allt där inne var, som det vant länge.
Varför skulle de, som sutto i rätten, intet veta,
medan de, som stodo utanför, visste allt? Så
frågade många. Och hade hatfyllda blickar och
starka ord kunnat mörda, då hade Inga Persdotter
icke längre varit vid liv. Lugnt mötande allas
blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren
röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet
bar hon, som hade den varit en hedersdräkt, och
huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför sig,
och kring hennes slutna läppar flög ibland ett
löje, som hade hon vetat, vad alla tänkte och glatt
sig däråt, att hon ännu kunde visa dem sitt hån
och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade
de, »hon blygs ej att offra sonen för att rädda
sitt usla liv.» Detta syntes dem alla vara det
värsta av allt. När därför Nils gick samma väg,
och fångvaktaren röjde plats för honom, då veko
alla självmant åt sidan, och sorlet tystnade. När
Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk
höll andan, och ingen ville störa Nils på hans
tunga väg. När han gick, vågade han icke se upp,
icke möta de blickar, som riktades mot honom.
Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
