- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
206

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde
märka, att ännu hade hon icke fått lugn. Endast
den första natten sov hon. Redan följande dag
började hon vandra fram och åter på golvet som
förut. Åter smög sig fångvaktaren till att betrakta
henne. Åter såg han, hur hon stod stilla aller
gick fram och åter, medan fingrarna slöto sig
som i kramp, och läpparna rörde sig som om
hon talat.

Prästen, som sökte henne, avvisade hon.

»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Pers
dotter. »Vad vill ni med mig? Mörda mig, vill ni.
Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»

Bekännelsen, som Inga Persdotter
undertecknat, hade skickats till hovrätten, och hovrätten
fann, att därmed var allt förändrat. Befallning
utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och
domaren i häradsrätten log i sitt skägg. Ty han
såg blott, att hans list hade lyckats, och att
dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.

Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter
stod Inga Persdotter inför sina domare. Andlösa
väntade alla på den bekännelse, som nu måste
komma.

Då började Inga Persdotter att tala, och
hennes ögon betraktade de sittande, som ville
hon njuta av deras fruktan och sin egen makt.
Lugn och viss på sin sak stod hon och berättade
allt så, som det verkligen skett. Blott när hon
kom till själva mordgärningen, höll hon inne.
Det var, som om hon tänkt på sin son och
erinrat sig, hur han stigit fram och tagit hela skulden
på sig. Hon ville ej vara sämre än han.

»Det var jag, som ville hennes död», sade
hon. »Det var jag, som fick tanken och tvang
honom att vilja som jag. När han var ute, och
Elin sov, gjorde jag gärningen ensam. När han
kom in, var hon redan död. Då hjälpte han mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free