- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
207

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att ställa det så, att ingen behövde få veta något.
Men ingen annan har slagit Elin än jag.»

När dessa ord blivit sagda, kände alla det,
som om livet plötsligt blivit lättare att leva. Ola
Persson slog ihop händenia över sitt huvud och
log och grät som en vansinnig. Med vacklande
steg följde Inga Persdotter fångvaktaren, vilken
följde henne tillbaka till cellen.

Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera
säga. Nu var allt slut. Nu hade hon böjt sig
för människorna. Som ett djur hade de jagat
henne i nätet och fram till detta. I detta nu
ångrade hon, vad hon sagt, och blygdes däröver
som över sin enda svaghet.

När Nils sedan fördes inför rätten, sade
honom domaren, att nu behövde han icke längre
taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt,
och alla visste, att hon var en mörderska.

Nils trodde, att detta var en snara, i vilken
man ville locka honom, för att han skulle förråda
modern, och han svarade därför:

»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har
gjort.»

Då slog domaren på papperen, som lågo vid
hans sida, och där skrivarens bläck ännu icke
torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade
mot varandra.

»Det står här», sade han myndigt.

Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad
modern sagt, måtte uppläsas för honom.

Då lästes bekännelsen upp, och under det
den lästes, sjönk Nils samman. Hans knän
skälvde under honom, så att han måste sätta sig
ned, och tunga tårar droppade från hans ögon.
Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava sett
en man, så pinad av sorg.

»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon
ändå har bekänt!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:26:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tufvesson/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free