- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
208

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hela hans kropp vaggade fram och åter, och
det såg ut, som om han glömt sig själv och alla,
glömt, var han var, och att främmande ögon
betraktade honom.

»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars
mor!» Varför fick jag icke lida för dig?»

Nils hörde icke längre, vad domaren frågade
honom, visste icke själv, vad han sade, svarade
blott ja till allt och ändrade i moderns bekännelse
intet.

Först när han blev ensam i sin cell, märkte
han, att modern nu i stället tagit all skulden
på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon
nu skulle få lida för honom. Då led Nils på
nytt av ångest, att hela hans lidande under de
långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma
gång kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu
såg han för första gången klart, att hans eget
lidande var honom nog. Och han visste, att
människonia, som han lämnat, ej längre behövde döma
honom för annat, än vad han verkligen gjort.

Under de rättegångar, som nu följde, ändrade
Inga Persdotter i sin bekännelse, och Nils
Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gången
Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket,
och den andre, att han icke bekänt nog. Så
stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och
aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och
vad som icke var. Allt detta, som inbördes stred
mot vartannat, togs till protokoll och skrevs upp.
På grundvalen därav föll äntligen domen.

Men vad som var verklighet i de hemska
detaljerna, och vad som icke var verklighet, det
fick ingen veta. Måhända visste de anklagade
detta ej längre själva. Så länge hade de ruvat
över det gräsliga, som skett, och så hemskt hade
cellens ensamhet verkat, att inbillningens och
verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free