Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De gamla prästgårdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bara såg tillbaka mot det förgångna utan helt naturligt
var brinnande nyfiket på det nya prästfolket. Men när
vi hunnit bortom Västerbyn, satte vi oss att gråta. Vi
borde ju ha tänkt på att den lilla gumman i fattigstugan
kunde ha sett oss, men vi hade i det ögonblicket glömt
vad vi fått lära: att de ringes mening om prästfolket är
den viktigaste, ty därpå vilar den allmänna opinionen.
Efteråt har jag räknat ut vad den gumman tänkte: to-
siga mänske, di har ju tak över huvet och bränne och
varm mat och goa sänger dit de kommer och tre flytte-
skjuss har kört före dem, va ä de me dem? Hon kunde
ha rätt att fråga så, när hon visste hur bra vi hade det
ställt, ty hon visade sig sen äga den djupa vördnad för
ägodelarna, tingen, som folk hyste på den tid då det ford-
rades så mycken möda för att tillverka och förskaffa
sig dem. När gumman blivit utgammal hände det att
hon en kall vinterdag halkade på golvet i den lilla stu-
gan där hon bodde ensam, bröt benet och blev liggande
i ett par dygn utan att kunna resa sig eller tillkalla hjälp.
Hon hade en son som tittade in till henne ibland, eller
också tittade han bara på skorstenen för att se om det
rök ur den. Då nu skorstenen inte visade tecken till liv
och dörren var låst, slog han in en ruta och tog sig in.
Då levde gumman ännu. »Är du inte veti, pajk, te å för-
störa rutan!» sade hon, skällde upp honom och dog.
När vi gråtit en stund reste vi oss och vandrade vidare.
Därmed lämnade vi det förflutna bakom oss och sträckte
oss mot det som framantill var. Gumman hade rätt att
det inte var det minsta synd om oss. Men den präst-
gården hade varit som ett moderssköte och det hade vi
nu drivits ur.
Så har många människor känt det i denna uppbrot-
tets värld. Och inte minst alla de som fått bryta upp
från gamla prästgårdar, vilka levat sitt egenliv med en
stark och dominerande själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
