- Project Runeberg -  Tvångströjan /
64

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

låg jag där som jag blifvit befalld. Och på grund af det
motstånd jag retat dem med snörde de in mig extra hårdt.
Sedan vältade de om mig på rygg som en stock.

Först kändes det inte så svårt. Då de slogo igen min
dörr med buller och bång af järnbommar och lämnade
mig i kolmörkret, var klockan elfva på förmiddagen. I
några minuter kände jag endast ett obehagligt tryck,
som nog skulle gå öfver, hoppades jag, då jag blef van
vid det. Men tvärtom, mitt hjärta började dunka och
mina lungor tycktes ur stånd att pumpa in tillräckligt
med luft för mitt blod. Denna känsla af kväfning var
fasansfull, och hvarje slag af mitt hjärta hotade att
spränga mina redan bristfärdiga lungor.

Efter hvad som då föreföll mig vara flera timmar, men
endast var en halftimme, enligt hvad jag nu efter
otaliga senare erfarenheter kan sluta mig till, började jag
skrika, tjuta, vråla i vansinnig dödsskräck. Orsaken var
den olidliga värken i mitt hjärta. Det var en skarp,
bestämd smärta som vid lungsäcksinflammation, men
den kändes som ett våldsamt styng genom själfva
hjärtat.

Att dö är icke svårt, men att dö på ett så långsamt
och ohyggligt sätt kunde drifva en från förståndet. Som
ett inringadt vildt djur var jag utom mig af skräck
och tjöt och skrek, tills jag förstod, att dessa vokala
öfningar endast stegrade smärtorna i mitt hjärta ännu
mera och på samma gång togo i anspråk för mycket af det
lilla luftförrådet i mina lungor.

Jag gaf tappt och låg tyst en lång stund — en
evighet föreföll det då, men nu är jag säker på, att det inte
kunde ha varit längre än en kvart. Jag fick yrsel af
kväfningen, och mitt hjärta dunkade så, att jag var
alldeles säker på, att det skulle spränga tvångströjan.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free