Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundra år efter Kristus. Jag begär inte, att ni skall
tro mig. Jag tror det inte själf. Jag vet bara, att så
betedde man sig mot mig i San Quentin, och att jag
lefde så länge, att jag kunde skratta åt dem och tvinga
dem att göra sig af med mig genom att hänga mig,
emedan jag hade slagit en vaktares näsa i blod.
Jag skrifver dessa rader i dag Anno Domini 1913, och
i dag Anno Domini 1913 ligga människor i tvångströja
i San Quentins straffceller.
Så länge jag lefver och nya lif stå mig åter, skall
jag aldrig glömma mitt afsked från Philadelphia-Red
den morgonen. Han hade då varit sjuttiofyra timmar i
tvångströjan.
»Nå, kamrat, än lefver ni och regerar?» ropade han
till mig, då jag vacklande på benen släpades från min
cell ut i korridoren.
»Håll käften, Red», röt konstapeln till honom.
»Tig själf», blef svaret.
»Vänta ni, Red, jag skall nog skaffa er er varma mat
en dag», hotade konstapeln.
»Tror ni det?» frågade Philadelphia-Red helt artigt,
men så slog hans ton öfver i ilska. »Nej, du gamla
kadaver, du kan inte skaffa någonting. Du kan inte
ens skaffa dig gratisfrukost genom vedsågning, och ännu
mindre skulle du ha kunnat skaffa dig den plats du
nu har, om du inte hade haft en bror med inflytande.
Och jag tänker vi alla känna till från hvilken stinkande
källa din brors inflytande leder sitt ursprung.»
Det var härligt — en mans stolthet, som reser sig
utöfver sina yttersta gränser, utan att rädas för något
slags brutalt våld, som det rådande systemets hejdukar
kunna tillfoga honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
