- Project Runeberg -  Tvångströjan /
81

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Försök. Nu har jag visat dig den rätta vägen.»

»Och om han inte kommer tillbaka?» frågade
Oppenheimer.

»Då drabbar väl skrattet honom», svarade Morrell. »Så
vida det inte drabbar oss för att vi ha stannat kvar i
den här kloaken, då vi så lätt kunde ha kommit
härifrån.»

Här slutade samtalet, ty Pannkaksansiktet Jones, som
vaknade ur sin stulna tupplur och var vid dåligt lynne,
hotade Morrell och Oppenheimer att rapportera dem
följande morgon, så att de skulle komma i tvångströjan.
Mig hotade han icke, ty han visste, att jag var dömd
till tvångströja i alla fall.

Jag låg där länge i tystnaden och glömde mina plågor,
medan jag öfvertänkte Morrells förslag. Jag hade redan,
som jag har talat om, genom mekanisk själfhypnos
försökt tränga tillbaka genom tiden till mina föregående
jag. Jag visste, att jag hade lyckats till en del, men
allt hvad jag hade åstadkommit var ett fladder af syner,
som döko upp här och där och voro utan
sammanhang.

Men Morrells metod var tydligen så raka motsatsen
till min själfhypotes, att den eggade mig. Efter min
metod var mitt medvetande det första, som gick. Efter
hans var medvetandet det, som räckte allra längst och,
då kroppen var alldeles borta, blef så luftigt, så att säga,
att det lösgjorde sig från kroppen, lämnade fängelset
San Quentin och svingade sig upp i fjärran rymder, men
ändå bibehöll sitt själfmedvetande.

Det var i alla fall värdt ett försök, resonnerade jag.
Och trots min skepticism som vetenskapsman, trodde jag.
Jag tviflade ej på, att jag kunde göra hvad Morrell
sagt att han gjort tre gånger. Denna tro, som så lätt


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free