- Project Runeberg -  Tvångströjan /
91

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bättre själsligt tillstånd för ett sådant experiment. Det
berodde naturligtvis till stor del på, att jag var så
oerhördt svag. Men det var mer än så. Jag hade länge
tränat mig till att glömma smärta. Jag hyste hvarken
tvifvel eller fruktan. Hela min själ tycktes fyllas af en
absolut tro på själens herravälde öfver kroppen. Denna
passivitet var nästan drömlik, och ändå var den på sitt
sätt handlingskraftig ända till exaltation.

Jag började min viljekoncentrering. Min kropp var
domnad och prickad af nålstyng på grund af bristande
blodcirkulation. Jag riktade min vilja på den högra
fotens lilltå, och jag ville, att denna tå skulle upphöra
att lefva i mitt medvetande. Jag ville, att denna tå
skulle dö för mitt medvetande — jag, som var dess herre
och stod alldeles utanför. Det blef en hård strid. Det
hade Morrell förberedt mig på. Men icke en skymt af
tvifvel kom min tro att vackla. Jag visste, att denna
tå skulle dö, och jag visste, när den var död. Led
för led hade den dött under påtryckningen af min
vilja.

Resten gick lätt, fastän långsamt, det medger jag. Led
för led, tå för tå, upphörde bägge mina fötters alla tår
att finnas till. Och led för led fortgick detta.
Småningom var min kropp nedanför vristerna borta. Sedan
upphörde allt nedanför mina knän.

Min exaltation var så högt spänd, att jag icke kände
den ringaste glädje öfver att jag lyckades. Jag visste
blott, att jag höll på att tvinga min kropp till att dö.
Hela mitt jag uppgick i detta mål. Jag utförde mitt
arbete lika ordentligt som en murare fogar ihop sina
tegelstenar, och jag betraktade mitt verk ungefär lika
nyktert och prosaiskt som en murare betraktar sitt.

Efter en timme var min kropp död till höfterna, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free