- Project Runeberg -  Tvångströjan /
92

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från höfterna och ända upp, led för led, fortfor jag att
med min vilja tvinga dödsarbetet att fortskrida.

Först då jag kom i jämnhöjd med hjärtat, förlorade
jag min sinnesjämvikt. Af fruktan att förlora
medvetandet satte min vilja en gräns för döden vid den punkt,
dit den nu kommit, och jag koncentrerade min vilja på
mina fingrar. Då klarnade åter min hjärna, och mina
armar dogo hastigt bort ända upp till axlarna.

Nu var hela min kropp död för mig så när som på
mitt hufvud och en liten del af mitt bröst. Mitt
sammanprässade hjärtas dunkande slag genljödo ej längre i
min hjärna. Mitt hjärta slog jämnt, men matt. Glädjen
däröfver, om jag vågat glädja mig i ett sådant ögonblick,
skulle ha kommit alla mina förnimmelser att upphöra.

På denna punkt skiljer sig min upplefvelse från
Morrells. Alltjämt automatiskt viljande började jag komma i
ett drömtillstånd, som det ju ofta inträffar på
gränsområdet mellan sömn och vaka. Det var, som om min
hjärna vidgat ut sig alldeles ofantligt i skallen, som dock
ej vidgade sig. Jag såg ljusglimtar då och då, som om
till och med jag, den allsmäktige härskaren, hade
upphört ett ögonblick och i nästa ögonblick åter varit jag,
ännu herre öfver den kroppshydda, som jag höll på att
vilja till döds.

Denna skenbara utvidgning af hjärnan var
häpnadsväckande. Utan att ha trängt ut genom hufvudskålens
vägg tycktes min hjärnas periferi redan befinna sig
utanför hufvudskålen och alltjämt vidga ut sig. Samtidigt
hade jag en af de egendomligaste förnimmelser jag
någonsin erfarit. Tid och rum, för så vidt de voro
föremål för mitt medvetande, undergingo en ofantlig
utsträckning. Utan att slå upp ögonen för att kontrollera
det, visste jag, att väggarna i min trånga cell hade glidit


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free