- Project Runeberg -  Tvångströjan /
107

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Tillfredsställ den där herrns önskan, Sainte-Maure.
Expediera honom nu. Lycka till.» Hon vinkade till sin
onkel, Jean de Joinville, som gick förbi — en onkel på
hennes mor sida, en Joinville från Anjou. »Lycka till»,
upprepade hon och lutade sig sedan fram mot mig, så
att hon kunde hviska: »Mitt hjärta följer er,
Sainte-Maure. Dröj inte länge. Jag väntar er i stora salen.»

Jag var i sjunde himlen. Jag sväfvade i molnen. Det
var den första öppna bekännelsen af hennes kärlek. Och
med en sådan välsignelse blef jag så stark, att jag visste,
att jag kunde döda ett dussin sådana som Fortini och
rycka på axlarna åt ett dussin gamla gråa herrar i Rom.

Jean de Joinville förde bort Philippa genom
trängseln, och Fortini och jag gjorde upp vårt mellanhafvande
i ett ögonblick. Vi skildes åt — han gick för att säga
till en vän och jag följde hans exempel, och sedan skulle
vi alla mötas på den aftalade platsen bakom
fiskdammen.

Först träffade jag Robert Lanfranc och sedan Henry
Bohemond. Men innan jag träffade dem, fick jag af en
vindflöjel veta, från hvad håll vinden blåste och att den
artade sig till full storm. Jag kände vindflöjeln, Guy
de Villehardouin, en råbarkad ung landsortsbo, som för
första gången dykt upp vid hofvet, men en hetsig liten
ungtupp var det. Han var rödhårig. Hans blåa ögon,
små och plirande, voro också röda, åtminstone där de
skulle ha varit hvita, och hans hy var röd och fräknig
som vanligt hos män af den typen. Han såg nästan
halfkokt ut.

Då jag gick förbi honom, knuffade han hastigt till
mig. Han gjorde det naturligtvis med flit. Och han
vände sig eldröd emot mig och lade handen på sitt
värjfäste.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free