- Project Runeberg -  Tvångströjan /
111

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

min klinga åt sidan och spetsa mig på sin. Men det
var hans klinga, som blef slagen åt sidan. Den flög
förbi mitt bröst, och jag gick klar för hans värja, som
sträcktes ut i hela sin längd i luften bakom mig —
och min klinga borrade sig in i honom i jämnhöjd med
hjärtat, in på högra sidan och ut på vänstra.

Det är ett underligt tilltag, det där, att spetsa en
lefvande människa på sin värja. Jag sitter här i min cell
och gör en paus i min skrifning, medan jag tänker på
den saken. Jag har ofta tänkt på den där
månskensnatten i Frankrike för längesedan, då jag lärde den
italienske hunden »fort och briljant». Det gick så lätt, det
där, att genomborra en människokropp. Man skulle ha
väntat sig större motstånd. Och motstånd skulle det ha
blifvit, om min klinga träffat ett ben. Som det nu gick,
träffade den endast mycket kött. Därför gick den så
lätt igenom. Jag har en förnimmelse däraf nu i min
hand och min hjärna, medan jag skrifver. En dams
hattnål skulle ej gå lättare igenom en plumpudding än
min klinga gick igenom italienaren. Å, det var inte alls
något förvånande för Guillaume de Sainte-Maure den
där gången, men det är förvånande för mig, Darrell
Standing, då jag nu påminner mig det och tänker på det
efter århundraden. Det är lätt, ofantligt lätt, att döda
en stark, lifslefvande människa med ett så simpelt vapen
som en bit stål. Människorna äro som mjukskaliga
krabbor, så bräckliga och sårbara äro de.

Men för att nu komma tillbaka till den
månskensbelysta stridsplatsen. Min stöt hade träffat, och det blef
stilla ett ögonblick. Fortini föll ej genast. Jag drog ej
ut värjan genast. I en dryg sekund stodo vi orörliga —
jag med skrefvande ben, bröstet utspändt och den högra
armen horisontalt utsträckt, Fortini med sin klinga så


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free