- Project Runeberg -  Tvångströjan /
126

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jag visste, att de voro fyrtio, vår inberäknad, ty jag
hade räknat dem många gånger förr. Och då jag nu
räknade dem omigen för att fördrifva tiden, funnos de
där alla fyrtio, allesamman stora, bastanta och försedda
med tälthvalf, groft tillyxade, hoppande och knyckande
och gnisslande, där de rullade fram öfver sand och
malörtsruggar och klipphällar.

Till höger och vänster om oss redo tolf à femton karlar
och ynglingar i spridd ordning utmed tåget. Framför
sig i sadeln hade de långa bössor. Då någon af dem kom
nära vår vagn, såg jag, att deras ansikten under dammet
voro trötta och oroliga liksom min fars. Och min far
hade liksom de en lång bössa liggande nära till hands.

På den ena sidan linkade minst ett tjog ömfotade,
okbrutna, utmärglade oxar, som alltjämt stannade för att
nafsa till sig de vissna gräsruggarna, men alltid drefvos
vidare med hugg och slag af de uttröttade pojkarna, som
vallade dem. Ibland stannade någon af dessa oxar och
råmade, och detta råmande föreföll mig lika olycksbådande
som allt annat omkring mig.

Långt, långt bort har jag ett minne af att ha lefvat,
då jag var ännu mindre, vid den trädkantade stranden
af en flod. Och medan vagnen guppar vidare och jag
gungar af och an på sätet bredvid min far, tänker jag mig
alltjämt med välbehag tillbaka till vattnet, som rann
mellan träden. Jag har en känsla af, att jag i en ändlös tid
har bott i en vagn och färdats framåt, alltjämt framåt,
tillsammans med dessa människor.

Men den starkaste af alla mina förnimmelser var den,
som också låg tung öfver hela sällskapet, nämligen att
vi drogo vår undergång till mötes. Vår färd var som ett
sorgetåg. Aldrig hördes ett skratt. Aldrig hörde jag
en glad röst. Aldrig följdes vi af frid eller lugn.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free