Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod endast och bligade en stund på henne. Sedan
klarade han strupen och sade hånfullt:
»Jag tänker, ni snart önska er tillbaka i Missouri.»
Jag såg, att min mor bet sig i läpparna för att
bevara själfbehärskningen, innan hon svarade:
»Vi äro från Arkansas.»
»Ni har förmodligen goda skäl att förneka, hvarifrån
ni komma», sade han sedan, »ni, som ha förjagat
Herrens utvalda folk från Missouri.»
Mor svarade icke.
»Eftersom», fortfor han efter den paus han lät henne
få, »ni nu komma och med gråt och tandagnisslan
tigga bröd af oss, som ni ha förföljt.»
Så ung jag var, kände jag nu vreden låga upp inom
mig, den gamla, röda, hänsynslösa vreden, som jag aldrig
kunnat hejda eller kufva.
»Ni ljuger!» ropade jag. »Vi äro inte från Missouri.
Vi gråta inte. Vi äro inga tiggare. Vi ha pengar att
köpa för.»
»Tig, Jesse!» sade min mor och tryckte sin afviga
hand mot min mun. Sedan sade hon till främlingen:
»Gå er väg och låt gossen vara.»
»Jag skall skjuta ihjäl dig, fördömde mormon!» skrek
jag, innan mor hunnit tysta ned mig, och sprang undan
på andra sidan elden, för att hon ej skulle kunna
komma åt mig med sin hand.
Mitt uppförande hade ej gjort det ringaste intryck på
mannen. Jag var beredd på hvilka våldsamheter som
helst från denne fruktansvärde främling, och jag
iakttog honom försiktigt, medan han betraktade mig med
allvarlig min.
Slutligen talade han, och han skakade högtidligt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
