Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att giftet kom från Alexander själf, biskop af
Constantinopel och djävulens giftblandare.
Och nu gned jag min kropp fram och tillbaka på de
hvassa stenarna och mumlade högt, rusig af öfvertygelse:
»Låt gudar och hedningar göra narr af oss. Låt dem
triumfera, ty deras tid är kort. Och för dem kommer
det ej att finnas någon tid efter tidens slut.»
Jag talade länge för mig själf på klipphällen ofvanför
floden. Jag var feberaktig, och ibland drack jag litet
vatten ur ett stinkande getskinn. Detta getskinn lät jag
hänga i solen, för att dess stank skulle tillta och
vattnet ej få någon uppfriskande svalka. Mat fanns där,
som låg i smutsen på golfvet i min håla — några rötter
och en bit mögligt kornbröd —, och hungrig var jag, men
jag åt icke.
Allt hvad jag gjorde hela denna ändlöst långa dag var
att svettas och stekas i solen, martera min utmärglade
kropp på stenhällen, titta ut öfver ödsligheten, väcka
upp gamla minnen, drömma drömmar och mumla mina
åsikter högt.
Och då solen gick ner, kastade jag i den korta
skymningen en sista blick på den värld, som snart skulle
förgås. Omkring kolossernas fötter kunde jag urskilja de
krypande skepnaderna af djur, som hade sin lya mellan
dessa förr så stolta människoverk. Och under djurens
ilskna läten kröp jag in i min håla, mumlande och
dåsande, omsväfvad af feberfantasier och bedjande, att den
yttersta dagen måtte komma snart, och så sjönk jag
samman i sömnens mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
