- Project Runeberg -  Tvångströjan /
142

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

materiens uppenbarelseformer. Jag vet det. Jag är lif.
Jag har lefvat i tio tusen generationer. Jag har lefvat
i millioner år. Jag har haft många kroppar. Jag,
ägaren af dessa många kroppar, har fortlefvat. Jag är lif.
Jag är den outsläckliga gnistan, som alltid glimmar och
alltid låtit min vilja och mina lidelser styra och
manövrera de simpla aggregat af materia, som kallas
kroppar, och som jag till en tid har bebott.

Ty ser ni ... detta mitt finger, som känner så snabbt
och fint och är så behändigt i sina mångfaldiga
färdigheter, så starkt och fast till att kröka och böja sig eller
styfna till tack vare en sinnrik mekanism — detta
finger är inte jag. Hugg af det. Jag lefver ändå. Kroppen
är stympad. Men jag är inte stympad. Den ande, som
är jag, är hel.

Nåja ... hugg af alla mina fingrar. Jag är ändå jag.
Anden är hel. Hugg af båda händerna. Hugg af båda
armarna vid axelbladen. Hugg af båda benen i
ljumskarna. Jag lefver ändå, jag, det oöfvervinneliga och
oförstörbara jaget. Är jag minskad genom dessa
stympningar, detta borttagande af kött? Visst inte. Klipp af mitt
hår. Skär med hvassa rakknifvar af mig mina läppar,
min näsa, mina öron — ja, ryck ut mina ögon med
rötterna, och där, inspärrad i detta hufvud utan ansikte, som
är fäst vid en stympad och sargad torso, i denna det
kemiska köttets cell, skall jag fortfarande lefva, ostympad,
oförminskad.

Å, hjärtat slår ännu. Godt och väl. Skär ut hjärtat
eller, ännu bättre, kasta allt mitt återstående kött i en
maskin med tusen knifblad och förvandla det till mos
— och jag, jag, förstår ni, hela min ande och mitt
mysterium och min lifseld och mitt lif är borta. Men jag


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:27:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvangstroj/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free