- Project Runeberg -  Tvångströjan /
165

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


En kista hämtades från Chattox’s vagn. Flickorna
Chattox voro tvillingar och ungefär af samma storlek
som Jed och jag. Några af kvinnorna samlades omkring
oss för att hjälpa till. Det var Chattoxtvillingarnas
söndagsklänningar, som hade legat nedpackade i kistan ända
ifrån Arkansas.

I sin oro lämnade mor den lille åt Sarah Dunlop och
följde med mig ända till skyttegrafven. Där, under en
vagn och bakom det låga bröstvärnet af sand, mottogo
Jed och jag våra sista instruktioner. Sedan kröpo vi ut
och stodo där på öppna fältet. Vi voro precis likadant
klädda — hvita strumpor, hvita klänningar med långa
blåa skärp och hvita hufvor. Jed och jag höllo
hvarandra i handen. I våra lediga händer buro vi två små
hinkar.

»Se ogenerade ut», förmanade far, då vi gåfvo oss af.
»Gå långsamt. Gå som flickor.»

Icke ett skott lossades. Vi kommo oskadda fram till
källan, fyllde våra hinkar och lade oss ner och togo oss
själfva en duktig klunk. Med en full hink i hvardera
handen anträdde vi återtåget. Och åter lossades ej ett
skott.

Jag kan inte komma ihåg, hur många gånger vi gjorde
om denna expedition — minst femton eller tjugu. Vi
gingo långsamt, alltid hand i hand på bortvägen, och
kommo alltid tillbaka med fyra hinkar vatten. Det var
märkvärdigt, så törstiga vi voro. Vi lade oss ner flera
gånger och drucko en lång stund.

Men det blef för mycket för våra fiender. Jag kan
inte tänka mig, att indianerna skulle ha låtit bli att
skjuta så länge, antingen vi nu voro flickor eller inte,
om de ej lydt order från de hvita, som voro med dem.
Jed och jag ämnade just ge oss ut på ännu en


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free