- Project Runeberg -  Tvångströjan /
172

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att hindra indianerna från att anfalla oss och att major
Higbee med femtio man af mormonernas milis var redo
att ta oss under sitt beskydd.

Men hvad som väckte misstankar hos far och Laban
och några af de andra var att Lee förklarade, att vi
måste lägga ner alla våra skjutgevär i en af vagnarna
för att ej egga indianerna till fientligheter. Om vi gjorde
det, skulle det se ut, som om vi vore mormonmilisens
fångar.

Far rätade upp sig och ämnade säga nej, då kastade
han en blick på Laban, som sade halfhögt:

»De ä’ inte till större nytta i våra händer än i
vagnen, eftersom det är slut på krutet.»

Två af våra sårade män, som ej kunde gå, lades i
vagnarna, och tillsammans med dem anbragtes alla de
små barnen. Lee tycktes välja ut dem, som voro åtta år
eller därunder. Jed och jag voro stora för vår ålder,
och vi voro dessutom nio år, så att Lee stack in oss
bland de äldre och sade till oss att följa kvinnorna till
fots.

Då han tog vårt lilla barn från mor och lade det i en
vagn, ville hon göra motstånd. Men så såg jag henne
knipa ihop munnen och ge efter. Hon var en gråögd,
medelålders kvinna med kraftiga drag, groflemmad och
ganska reslig. Men den långa resan och försakelserna
hade tagit hårdt på henne, så att hon var mager och
hålkindad, och liksom alla de andra kvinnorna i
truppen hade hon en min af rufvande, aldrig stillad oro.

Det var medan Lee redogjorde för marschordningen
som Laban kom till mig. Lee sade, att kvinnorna och de
barn, som gingo, skulle gå i teten näst efter de båda
vagnarna. Sedan skulle männen i en enda rad följa efter
kvinnorna. Då Laban hörde detta, kom han till mig,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free