- Project Runeberg -  Tvångströjan /
173

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lossade skalperna från sitt bälte och fäste dem vid mitt
skärp.

»Men ni är ju inte död än», invände jag.

»Nej, det har du rätt i», svarade han lätt. »Men jag
har ändrat tankar, det är alltsammans. Att gå omkring
med skalper är bara fåfänglighet och ...» Han tystnade
ett ögonblick, som om han glömt något, sedan svängde
han sig hastigt om på klacken för att sluta sig till de
andra och ropade öfver axeln: »Adjö så länge, Jesse.»

Jag undrade just, hvarför han skulle säga adjö, då en
hvit man kom ridande in på vår lägerplats. Han sade,
att major Higbee hade skickat honom för att be oss
skynda på, emedan indianerna annars kunde angripa oss
när som helst.

Marschen började alltså med de båda vagnarna i teten.
Lee höll sig till kvinnorna och barnen, som gingo. Efter
oss kommo våra män, sedan de väntat på, att vi skulle
komma ett par hundra fot före. Då vi ryckte ut från
skyddslägret, sågo vi milisen på kort afstånd därifrån.
De stödde sig på sina gevär och stodo i en lång rad med
ungefär sex fots mellanrum. Då vi gingo förbi dem,
kunde jag ej undgå att lägga märke till, hur allvarliga
de sågo ut. Det var, som om de åsett en begrafning.
Äfven kvinnorna märkte detta, och några af dem började
gråta.

Jag gick tätt bakom min mor. Jag hade valt denna
plats för att hon ej skulle få se mina skalper. Bakom
mig kommo de tre systrarna Demdike; två af dem ledde
den gamla modern. Hela tiden hörde jag Lee ropa till
männen, som körde vagnarna, att de ej skulle ha så brådt.
En man, som enligt hvad flickorna Demdike påstodo
måste vara major Higbee, satt på en häst och såg oss
tåga förbi. Ingen enda indian syntes till.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free