Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»All right, min gosse lilla. Nå, hvem har praktiserat
in det i din intelligens?»
»Adam Strang.»
»Kommer aldrig i fråga. Adam Strang är en fantasi.
Du har läst det någonstädes.»
»Aldrig», bedyrade jag. »Det lilla jag har läst om
Korea är krigskorrespondenserna under japansk-ryska
kriget.»
»Kommer du ihåg allt hvad du läste?» frågade
Oppenheimer.
»Nej.»
»Har du glömt somligt?»
»Ja, men . . .»
»Tack, mer behöfver jag inte veta», afbröt han likt
en domare, som tvärt slutar ett korsförhör, sedan han
aflockat ett vittne ett viktigt medgifvande.
Det var omöjligt att öfvertyga Oppenheimer om min
uppriktighet. Han vidhöll, att jag hittade på det så
småningom, men han komplimenterade mig för min s. k.
»följetong», och då jag var fri från tvångströjan, tiggde
och bad han oupphörligt, att jag skulle föredra några
flera kapitel.
»Seså, professor, sluta nu med de där lärda
dumheterna», afbröt han Ed Morrells och mina filosofiska
diskussioner, »och berätta oss litet mera om de där
danserskorna och sjömännen. Apropå, medan du är i farten,
kan du gärna tala om, hur det gick med prinsessan Om,
sedan hennes grofhuggare till man hade strypt det gamla
gubbkräket och själf kolat vippen.»
Hur ofta har jag inte sagt, att formen går under.
Låt mig upprepa det ännu en gång. Formen går under.
Materien har intet minne. Endast själen minnes. Här
i fängelsecellen, efter så många århundraden, lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
