- Project Runeberg -  Tvångströjan /
295

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

295

A ett kilo om dagen skulle våra två hundra femtio kilo
räcka i tjugufem dagar, å ett halft kilo femtio dagar. Det.
blef alltså ett halft kilo. Jag delade och lämnade ut
köttet under kaptenens uppsikt, och det gick ganska bra,
fastän några af karlarna naturligtvis knotade redan i
början. Då och då fördelade jag också rättvist den
tuggtobak jag stoppat i mina många fickor — hvilket jag
sedan ångrade, i synnerhet som jag visste, att den var
bortkastad på den eller den mannen, som säkerligen ej
kunde lefva mer än en dag till eller på sin höjd två
eller tre.

Ty vi började snart dö i den öppna båten. Dessa
tidiga dödsfall berodde icke på svält, utan på den dödande
kölden. De segaste och de, som hade tur, skulle lefva kvar.
Jag var seg af naturen och tur hade jag haft så till
vida som att jag var varmt klädd och ej hade brutit
mitt ben som Aaron Northrup. Han var emellertid så
stark, att fastän han var den förste, som allvarsamt
skadats af kölden, dröjde det i flera dagar, innan han dog.
Yance Hathaway var den förste. Vi funno honom tidigt
en morgon i fören dubbelviken och stelfrusen. Pojken,
Lish Dichery, var den andre, som troppade af. Den andre
pojken, Benny Hardwater, stod ut i tio, tolf dagar.

Det var så kallt i båten, att vårt vatten och öl frös,
och det var en svår uppgift att rättvist fördela de
stycken jag bröt af med Northrups fällknif. Vi stoppade
dessa stycken i munnen och sögo på dem, tills de smälte.
Och då det snöade, fingo vi så myekct snö vi ville ha.
Allt detta var inte bra för oss, vi fingo inflammation i
munnen, hvars hinnor ständigt voro torra och svedo.
Det fanns ingen möjlighet att släcka en törst, som
uppstått på det viset. Att suga på mera is och snö var
endast att förvärra inflammationen. Jag tror, att detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:27:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvangstroj/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free