- Project Runeberg -  Tvångströjan /
301

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

301

trognare än någonsin uppfylla hans bud. I nästa
ögonblick fick jag dock en förnimmelse af, att fältskären och
kaptenen stodo hvarandra närmare på grund af ställning
och bekantskap än mig och att de voro till en viss grad
besvikna öfver utgången. Men på samma gång kände jag
mig öfvertygad om, att de voro sådana heder smän, att
utgången ej skulle inverka på den öfverenskommelse vi
ingått.

Jag hade rätt. Fältskären blottade sin arm, tog upp
sin knif och beredde sig att öppna en åder. Men först
sade han några ord:

»Jag är född i Norfolk i Virginien, där jag antar att
jag nu har hustru och tre barn. Den enda ynnest jag
begär af er är, att om det skulle behaga Gud att
befria någondera af er ur er farliga belägenhet, så att ni få
återse ert fädernesland, så underrätta min olyckliga familj
0111 mitt förfärliga öde.»

Sedan begärde han några minuter att få göra upp sitt
mellanliafvande med Gud. Hvarken kapten Nicholl eller
jag kunde säga ett ord; vi nickade blott vårt samtycke,
medan tårarna strömmade från våra ögon.

Arnold Bentham var utan tvifvel den lugnaste af oss.
Min egen vånda var förfärlig, och jag är säker på, att
kapten Nicholl också led. Men hvad skulle vi göra?
Alltsammans hade gått ärligt och riktigt till, och Gud själf
hade dömt.

Men då Arnold Bentham hade gjort sina sista
förberedelser och stod färdig att utföra handlingen, kunde
jag ej lägga band på mig längre, utan utbrast:

»Vänta! Vi, som ha stått ut med så mycket, kunna
nog stå ut med litet till. Det är nu midt på
förmiddagen. Låt oss vänta till skymningen. Om då
ingenting har inträffat, som gör någon ändring i vårt ohygg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free