- Project Runeberg -  Tvångströjan /
302

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

302

liga öde, gör då, Arnold Bentham, som vi ha kommit
öfverens.»

Han såg på kapten Nicholl för att denne skulle
instämma i mitt förslag, och kaptenen kunde endast böja
på hufvudet. Han kunde ej få fram ett ord, men i hans
fuktiga och kalla blåa ögon läste jag ett otvetydigt
gillande.

Jag kunde ej, då af görandet framkallats genom lojal
lottdragning, betrakt a det som ett brott, att kap ton
Nicholl och jag begagnade oss af Arnold Benthams död.
Jag kunde ej tro, att den kärlek till lifvet, som dref
oss, hade inplantats i vårt inre af någon annan än Gud.
Det var Guds vilja, och vi hans arma skapade varelser
kunde endast lyda och utföra hans vilja. Men Gud var
god. I sin allgodhet räddade han oss från denna
förfärliga ehuru riktiga handling.

Knappt hade en kvart gått, förr än en fläkt från
väster med en antydan om svalka och fukt svepte oss
om kinderna. Om ytterligare fem minuter stod seglet
fullt, och Arnold Bentham satt vid styret.

»Spara den smula styrka ni ha», hade han sagt. »Låt
mig använda den lilla kraft jag har kvar på att möjligen
öka edra utsikter att bli räddade.»

Han styrde alltså i den växande brisen, medan kapten
Nicholl och jag lågo utsträckta på båtens botten och i
vår svaghet drömde drömmar och sågo i syner det
käraste lifvet hade att bjuda oss där långt i fjärran . . .

Det var en alltjämt tilltagande bris, som snart
började blåsa ojämnt. Molnen, som jagade öfver himlen,
spådde storm. Vid middagstiden svimmade Arnold
Bentham vid rodret, och innan båten hunnit drifvas ur sin
kurs af tidevattnet, som redan höll på att stiga, stodo
kapten Nicholl och jag vid rorkulten med alla våra fyra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free