- Project Runeberg -  Tvångströjan /
304

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

304

då jag fick se det. Båten liade med stormens kraft i
seglet stigit upp på en skummande vågkam, då jag fick
se den hafombrusade klippön tätt framför mig, på mindre
än en half sjömils afstånd. Jag gaf till ett rop, och
där lågo nu de andra två på knä, vacklande och famlande
efter stöd, och stirrade på hvad jag såg.

»Rätt på den, Daniel», ljöd kapten Nicholls mumlande
kommando. »Där kanske finns en hamn. Där kanske
finns en hamn. Det är vår enda räddning.»

Han talade åter, då vi nalkades denna hemska klippö
i lä, utan någon hamnplats.

»Rätt på den, Daniel. Om vi drifva förbi, äro vi för
svaga att kunna arbeta oss tillbaka mot sjö och vind.»

Han hade rätt. Jag lydde. Han tog upp sitt ur och
såg på det, och jag frågade hvad klockan var. Den var
fem. Han räckte ut sin hand till Arnold Bentham, som
tog den och tryckte den svagt, och båda sågo på mig,
och i deras ögon läste jag samma handtryckning. Det var
ett farväl, det visste jag, ty hvad hade så svaga
stackare som vi för utsikter att komma lefvande öfver dessa
skumsköljda klipphällar upp till de högre klipporna där
bortom?

Tjugu fot från land förlorade jag herraväldet öfver
båten. Den välte, och jag låg där och kippade efter
andan i det salta vattnet. Jag återsåg aldrig mina
kamrater. Lyckligtvis hade jag en boj i styråran, som jag
höll fast, och en underbar tur gjorde, att en våg just
i rätta ögonblicket och på det rätta stället slungade mig
högt upp på den enda svagt sluttande klippan på hela
denna ohyggliga ö. Jag gjorde mig inte illa. Jag blef
inte krossad. Och yr i hufvudet af mattighet var jag
dock i stånd att klättra högre upp, så att den
tillbaka-rullande vågen ej skulle rycka mig med sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free