- Project Runeberg -  Tvångströjan /
311

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

311

ligen skulle komina att tillbringa hela mitt återstående
lif där på ön, — som jag skapade mitt mästerstycke. Det
tog åtta månader, men det var bastant, och det rymde
inemot hundra liter. Dessa stenkärl, beredde mig en så
stor tillfredsställelse, att jag ibland glömde bort min
ödmjukhet och var syndigt stolt öfver dem. För mig
voro de långt mera eleganta än de dyrbaraste möbler
kunde vara för någon drottning. Jag gjorde också ett
litet stenkärl på mindre än en liter, hvarmed jag bar
vatten från fyndorterna till mina stora cisterner. Då
jag talar 0111, att detta lilla kärl vägde drygt tolf kilo,>
kan läsaren förstå, att det inte var något lätt göra
att samla in regnvatten.

Jag gjorde alltså min ensliga tillvaro så dräglig för
111ig som möjligt. Jag hade skaffat mig en trygg och
väl ombonad bostad, och hvad proviant beträffar hade
jag alltid sex månaders förråd af saltadt eller torkadt
kött. Jag insåg, att jag ej kunde vara nog tacksam för
dessa oumbärliga förnödenheter, hvilka man knappast
kunnat hoppas att skaffa sig på en öde ö.

Ehuru utestängd från allt mänskligt umgänge — ja,
jag hade ju ej ens en hund eller en katt till sällskap

— fann jag mig lättare i mitt öde än mången annan
skulle ha gjort. På det ödsliga ställe, där ödet hade
låtit mig hamna, ansåg jag mig mycket lyckligare än
mången, som för skamliga brott var dömd att släpa
fram sitt lif i ensam cell, alltjämt gnagd af sitt
samvete som en frätande kräfta.

Huru mörka mina utsikter än voro, var jag dock ej
utan hopp, att Försynen, som, just då hungern hotade
mitt lif och jag lätt kunde ha slukats af hafvet, hade
låtit mig bli uppkastad på dessa kala klippor, slutligen
skulle sända någon till min räddning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free