- Project Runeberg -  Tvångströjan /
341

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

341

skapat mig och vållat min undergång, som ha älskat
mig och som jag har älskat.

Jag minns — å, det var för längesedan, då
människosläktet var mycket ungt —, att jag gjorde mig en snara
och en grop, hvarur en spetsig pik stack upp, för att fånga
Sabeltand. Den långhåriga och långbetade ’Sabeltand
var den största faran för oss vid vår lägerplats, där vi
lågo hopkrupna hela nätterna omkring våra eldar och
om dagen ökade på den växande skalbanken nedanför
oss genom de musslor vi gräfde upp och slukade ur de
salta dypölarna bredvid oss.

Och då Sabeltands tjut och vrålande väckte oss, där
vi lågo hopkrupna vid vår falnande glöd och jag blef
vild, då jag tänkte på gropen och piken där borta, var
det kvinnan, som omslingrade mig med sina armar och
ben och kämpade med mig och bad mig att inte gå ut
i mörkret, dit jag längtade. Hon var, endast för
värmens skull, delvis beklädd med skinnen af de skabbiga
och af elden svedda djur jag dödat; hon var svart och
smutsig af lägerrök, otvättad sedan vårregnen, med
tuggade och afbrutna naglar och händer, som voro valkiga
som fotsulor och mera lika klor än händer, men hennes
ögon voro blåa som sommarhimlen och det djupa hafvet,
och i hennes ögon och hennes armar, som famnade mig,,
och hennes hjärta, som klappade mot mitt, var det
något, som höll mig tillbaka . . . ehuru jag i mörkret ända
till dagningen, medan Sabeltand vrålade ut sitt raseri
och sin smärta, kunde höra mina kamrater fnittra och
hviska till sina kvinnor, att jag ej hade så mycket tro
på mitt företag och mitt påfund, att jag vågade mig
ut i mörkret till gropen och piken, hvarmed jag hade
velat förgöra Sabeltand. Men min kvinna, min vilda
maka, höll mig kvar, hur vild jag än själf var, och hen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free