- Project Runeberg -  Tvångströjan /
347

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

347

öfver mig och lossade mina bojor och flydde med mig
tillbaka till den breda, trögt flytande floden, där
koltrastarna och vildänderna åto sig feta i riskärren — ty
detta var innan Flodens söner hade kommit.

Hon var Arunga, kvinnan för alla kvinnor, den evigt
kvinnliga. Hon hade lefvat i alla tider och i alla
länder. Hon skall alltid lefva. Hon är odödlig. En gång,
i ett fjärran land, hette hon Ruth. Hon har också hetat
Isolde, Helena, Pocahontas och Unga. Och det finns
ingen främmande man, af främmade stammar, som inte
har funnit henne och kommer att finna henne bland hela
jordens stammar.

Jag minns så många kvinnor, som ha varit med om
att skapa denna enda kvinna. Det fanns en tid, då min
broder Har och jag turade om att sofva och jaga,
förföljde den vilde hingsten dag och natt och i vida
kretsar, som mynnade ut, där den sofvande låg, drefvo den
af hunger och törst upphetsade hingsten, tills han blef
så utmattad, att han till sist endast kunde stå stilla och
darra, medan vi bundo honom med rep flätade af
hjortskinn. Till fots och utan svårigheter, endast med hjälp
af vårt förstånd — planen var min — gåfvo vi oss ej,
förr än vi bemäktigat oss det snabbfotade djuret.

Och då jag gjorde mig redo att sätta mig upp på
hans rygg — ty det hade varit mitt syfte från början

— slog Selpa, min hustru, armarna om mig och höjde
sin röst och yrkade envist på, att Har och icke jag skulle
rida, ty Har hade hvarken hustru eller barn och kunde
dö utan sorg. Hennes gråt gjorde till sist, att jag gick
miste om mitt mål och att det var Har, som naken
klängde sig fast på hingsten, då han galopperade bort.

Det var i solnedgången och en bedröfvelsens stund,
då de kommo bärande med Har från de fjärran klip-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free