- Project Runeberg -  Tvångströjan /
362

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

snarkade snart. Jag tog bort mina stänger, trängde mig
ut, smög mig förbi honom längs vaktkorridoren, öppnade
dörren och var fri. . . att gå hvart som helst inom en
del af fängelset.

Men här var nu den omständigheten, som jag inte
hade tagit med i beräkningen — jag själf. Jag hade
suttit fem år i ensam cell. Jag var förfärligt svag. Jag
vägde litet öfver trettionio kilo. Jag var halfblind. Och
jag greps genast af torgskräck. Jag ryggade tillbaka
för större ytor. Fem års inspärrning mellan trånga
väggar hade gjort mig oförmögen att beträda en lång trappa
eller en stor fängelsegård.

Vandringen utför denna trappa betraktar jag som den
hjältemodigaste bragd jag någonsin utfört. Gården var
folktom. Det bländande solskenet strömmade ner öfver
den. Tre gånger försökte jag gå öfver den. Men mina
sinnen gjorde uppror, och jag drog mig tillbaka till
väggen för att söka skydd. Åter uppbjöd jag hela mitt mod
och gjorde ett nytt försök. Men mina stackars ögon,
skumma som en mullvads, visade mig min skrämmande
skugga på stenläggningen. Jag försökte undvika min
egen skugga, raglade, föll öfver den, och som en
drunknande kämpar sig i land kröp jag på händer och fötter
tillbaka till väggen.

Jag lutade mig mot väggen och grät. Det var första
gången på många år som jag hade gråtit. Hur svag
jag än var, minns jag, att jag kände de varma tårarna
på mina kinder och den salta smaken, då de runno ner
på läpparna. Sedan gick det en rysning genom mig, och
en stund skakade jag som i frossa. Jag af stod från den
öppna gården såsom oöfvervinnelig för mig i mitt
nuvarande tillstånd, och ännu darrande af köld grep jag mig
an med att praktisera mig rundt omkring gården, i det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:18:01 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tvangstroj/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free