Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mina sista rader. Jag tycks uppehålla herrarna. Min
cell är fullpackad med officianter och dignitärer. Alla
äro nervösa. De önska, att det vore öfver. Några af
dem äro säkert bortbjudna på middag. Jag gör dem
verkligen förtret genom att skrifva dessa ord. Prästen
har upprepat sin begäran att få vara med mig till det
sista. Stackars karl, hvarför skulle jag neka honom den
tillfredsställelsen? Jag har samtyckt, och nu ser han
riktigt glad ut. Det är sådana småsaker, som glädja
somliga. Jag skulle kunna sitta här och skratta i dryga
fem minuter, om de inte hade så brådtom.
Här slutar jag. Jag kan endast upprepa mig själf.
Det finns ingen död. Lifvet är ande, och anden kan icke
dö. Endast kroppen dör och förgår, den sjuder alltid
af den kemiska jäsning, som ger den form, den är
alltid bildbar, håller alltid på att kristallisera sig för att
smälta in i världsflödet och kristallisera sig till nya och
olika former, som äro tillfälliga och smälta tillbaka i
flödet. Endast anden består och fortfar att bygga på
sig själf genom fortlöpande och ändlösa inkarnationer,
i det den arbetar sig upp mot ljuset. Hvad skall jag
bli i nästa lif? Jag undrar. Jag undrar . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
