Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan snart fjorton dagar har jag så många tokiga ord i
minnet, så många betraktelser begravna i hjärtat, så många
iakttagelser att meddela dig och så mycket att berätta,
att jag skulle kvävas, om vi inte i stället för våra kära
samtal hade den utvägen att skriftligen anförtro oss åt
varandra. Vad ändå hjärtats liv är nödvändigt för oss! Jag
börjar denna morgon min dagbok och föreställer mig, att
du också börjat din, att jag om några dagar skall leva i
Gémenos’ vackra dal, om vilken jag endast vet vad du
sagt mig, liksom du skall leva i Paris, som du endast känner
genom våra drömmar.
Alltså, mitt vackra barn, kom en morgon, som skall
förbli märkt med ett rosenrött streck i min levnads bok, en
sällskapsdam från Paris, åtföljd av Philippe, min farmors sista
kammartjänare, som skickats för att hämta mig. Då min
tant, som låtit kalla mig till sitt rum, omtalade denna
nyhet, kunde jag av glädje inte få fram ett ord, utan såg
endast på henne med en slö min. — »Mitt barn», sade hon med
sin strupröst, »du lämnar mig utan saknad, jag ser det;
men detta farväl är inte det sista, vi skola återse varandra:
Gud har märkt din panna med de utvaldas tecken; du har
den stolthet, som lika lätt för till himlen som till
avgrunden, men du är alltför ädel för att sjunka! Jag känner
dig bättre än du känner dig själv: passionen skall för dig
inte vara vad den är hos vanliga kvinnor.» — Hon drog mig
sakta till sig och tryckte på min panna en kyss, i vilken hon
ingöt den eld, som förtär henne, som förmörkat hennes
blå ögon, gjort hennes ögonlock förgråtna, skrynklat
hennes tinningar och givit hennes vackra ansikte dess gulbleka
färg. Hon kom mig att rysa. Innan jag svarade, kysste
jag hennes händer. — »Kära tant», sade jag, »om er
beundransvärda godhet inte låtit mig finna ert Paraklet hälsosamt
för kroppen och ljuvt för hjärtat, måste jag gjuta så många
tårar för att åter komma dit, att ni inte skulle önska min
återkomst. Jag vill inte kunna återvända hit, förrän jag
bedragits av min Ludvig XIV, och om jag finner någon,
kan endast döden slita honom från mig! Jag är inte alls
rädd för någon Montespan.» — — »Ack, din toka», sade
hon småleende, »lämna inte dessa fåfänga tankar här, utan
för bort dem; och vet, att du är mera Montespan än La
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
