Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Lördag.
Kära du, jag har inte sagt allt. Se här vad jag
förbehållit dig. Kärleken, som vi föreställde oss bör vara
mycket djupt dold, har jag ingenstädes sett ett spår av.
Jag har visserligen i salongerna överraskat några hastigt
växlade blickar; men ack, huru blekt! Vår kärlek, denna
undrens värld, denna värld av vackra drömmar, av utsökt
verklighet av glädje och smärta, som svara varandra, dessa
småleenden, som upplysa naturen, dessa ord, som hänföra,
denna alltid givna, alltid mottagna lycka, dessa sorger, vilka
orsakas av den älskades frånvaro, och dessa fröjder, med
vilka den älskade varelsens närvaro slösar! ... av allt detta
intet. Var uppspira då dessa själens praktfulla blommor?
Vem ljuger? ni eller världen. Jag har redan sett
hundratals unga män, och inte en enda har hos mig framkallat
minsta rörelse; de skulle kunna visa mig sin beundran och
sin hängivenhet, de skulle kunna duellera, och jag skulle
betrakta alltihop med likgiltiga blickar. Kärleken, kära
du, innebär en så sällsynt företeelse, att man kan
framleva hela sitt liv, utan att möta den varelse, som naturen
tilldelat makten att göra oss lyckliga. Jag ryser vid denna
tanke, ty om denna varelse anträffas sent, vad säger du
därom?
Jag har sedan flera dagar börjat förfäras över vår lott,
börjat förstå, varför så många kvinnor ha så sorgsna
ansikten under det lager av smink, som festens falska
nöjen sprida däröver. Man gifter sig på slump, och du
gifter dig på det sättet. Orkaner av tankar ha gått genom
min själ. Vara älskad alla dagar på samma och ändå på
olika sätt, vara älskad efter tio års lycka som första dagen!
En dylik kärlek kräver år; man måste länge göra sig
eftersträvad, väcka mången undran och tillfredsställa den,
framkalla stora sympatier och besvara dem. Finnas
då lagar för hjärtats skapelser som för naturens synliga
alster? Kan livsglädjen bevaras? I vilket förhållande
bör kärleken blanda sina tårar och sina nöjen? Det dystra,
likformiga, oföränderliga klosterlivets kalla plikter ha
då synts mig möjliga; varemot rikedomen, prakten,
tårarna, tjusningen, festerna, fröjderna, nöjena hos en sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
