Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
So
min Abencerag komma emot mig på en utomordentligt
vacker häst; männen, som numer äro verkliga hästhandlare
nästan allihop, stannade för att se och granska honom. Han
hälsade på mig, och jag gav honom ett vänligt
uppmuntrande tecken; han saktade sin häst, och jag kunde säga:
— »Ni får inte misstycka, herr baron, att jag återfordrat
mitt brev; det var utan nytta för er ... Ni har redan
överskridit programmet, tillade jag sakta. »Ni har en häst,
som gör er väl mycket bemärkt», sade jag. — »Min intendent
på Sardinien har med stolthet sänt mig den, ty denna häst
är av arabiskt blod och född på mina marker».
I morse, kära du, red Hénarez en engelsk fux, också
mycket vacker, men som inte väckte någon uppmärksamhet;
den lilla skymt av gäckande kritik, som mina ord innehöll,
voro nog. Han hälsade på mig, och jag besvarade hans
hälsning med en lätt böjning på huvudet. Hertigen av
Angoulëme hade köpt Macumers häst. Min slav förstod,
att han bröt mot den enkelhet, han ålagt sig, genom att
ådraga sig gapstockarnes uppmärksamhet. En man bör
göra sig bemärkt för sin egen skull och inte för sin häst
eller för andra sakers skull. Ha en alltför vacker häst
synes mig lika löjligt som ha en stor diamant i sin skjorta.
Jag var förtjust över att taga honom på bar gärning, och
måhända berodde hans fel i någon mån på en för en stackars
preskriberad tillåten fåfänga. Denna barnslighet behagar
mig. O min gamla vishetsförkunnerska! Gläder du dig
åt min kärlek lika mycket som jag bedrövas av din dystra
filosofi? Kära Filip II i kjortlar, åker du inte i min kalesch?
Ser du inte denna ödmjuka sammetsblick, vilken ägnas mig
av denna verkligt store man, som, stolt över sitt slaveri,
bär mitt livré och i knapphålet alltid har en röd kamelia,
medan jag alltid har en vit i min hand? Vilken glans
sprider inte kärleken! Huru väl förstår jag inte Paris!
Nu tyckes mig allting spirituellt. Ja, kärleken är
därstädes vackrare, större, mera tjusande än överallt
annanstädes. Jag har nu funnit, att jag bestämt aldrig skulle kunna
plåga och oroa ett dumhuvud eller ha minsta välde över
ett sådant. Endast överlägsna män, på vilka vi kunna
inverka, förstå oss väl. Ack! min stackars vän, förlåt mig,
jag glömde ju vår VEstorade; men har du inte sagt, att du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
