Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
planterats. Men vintern är nära, och all denna grönska
har blivit som en gammal tapet. Då jag sitter här, stör
mig ingen, ty man vet, att jag vill vara ensam. Bänken
kallas också Louises bänk. Säger inte detta, att jag inte
är ensam, fast jag är allena?
Om jag berättar dig dessa enskildheter, som för dig
äro så obetydliga, om jag beskriver detta hopp om grönska,
som på förhand bekläder denna nakna klippa, på vars topp
vegetationen av en slump placerat en av de vackraste
pinier, sker det därför att jag här funnit bilder, vid vilka
jag fäst mig.
Då jag glatt mig åt ditt lyckliga äktenskap och — varför
skall jag inte erkänna det? — avundats dig detsamma av
alla krafter, kände jag de första rörelserna hos mitt barn,
som ur djupet av min sköte återverkat på djupet av min
själ. Denna dova förnimmelse är på en gång en
underrättelse, en glädje, en smärta, ett löfte, en verklighet; denna
lycka, som tillhör endast mig i hela världen, förblir en
hemlighet mellan mig och Gud; denna mystär har sagt mig, att
klippan en dag skall höljas av blommor, att de glada
skratten från en familj skola återklinga där, att mitt sköte
slutligen välsignats och skall sprida strömmar av liv. Jag
kände mig född att vara moder! Också har den första
vissheten om, att jag i mitt eget liv bar ett annat liv, givit mig
en välgörande tröst. En oändlig glädje har krönt dessa
långa dagar av hängivenhet, som redan gjort Louis’ glädje.
Hängivenhet! har jag sagt för mig själv, är den inte mer
än kärleken? Är den inte den största sällheten, därför att
den är en abstrakt sällhet, den alstrande, pånyttfödande
sällheten? Är du inte, o hängivenhet! den över din
verkan upphöjda egenskapen? Är du inte den
hemlighetsfulla, outtröttliga gudomlighet, som döljer sig bland
oräkneliga sfärer i ett okänt centrum, som var i sin ordning alla
världar genomgå? Hängivenheten, som är ensam i sin
fördoldhet, beskär nöjen, som tyst njutas, på vilka ingen
kastar ett likgiltigt öga och som ingen misstänker.
Hängivenheten är en avundsjuk och överväldigande gud, en
segerrik och stark gud, outtömlig, därför att den tillhör
själva sakernas natur och fördenskull alltid är sig lik, trots
sina flödande krafter; hängivenheten är mitt livs signatur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
