Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
förskräckligt, men det finnes något ändå värre, och detta
är en man, som gjorts till en nolla. Inom en viss tid skall
du ha bragt Macumer till att vara endast skuggan av en
man; han skall inte mera ha sin vilja, han’skall inte mera
vara sig själv, utan en sak, som fasonerats till ditt bruk;
du skall så grundligt ha införlivat honom med dig, att i
ert hem icke finnas två, utan blott en person, och den
varelsen skall nödvändigtvis vara ofullständig; du skall lida
därav, och det onda skall vara ohjälpligt, då du till slut
värdigas öppna ögonen. Vi må bjuda till aldrig så mycket,
så skall ändå vårt kön aldrig förvärva de egenskaper, som
utmärka mannen, och dessa egenskaper äro mer än
nödvändiga, de äro oundgängliga för familjen. Trots
sinför-blindelse motser Macumer för närvarande denna framtid
och känner sig minskad genom sin kärlek. Hans resa till
Sardinien visar, såsom jag tycker, att han skall återfinna
sig själv genom denna skilsmässa för en tid. Du tvekar
inte, att utöva den makt, som kärleken ger dig. Din
myndighet förråder sig i en åtbörd, i blicken, i tonfallet. O! min
kära vän, du är, som din mor sade dig, en tanklös kurtisan.
Helt säkert har du sett, skulle jag tro, att jag är Louis
mycket överlägsen; men har du fördenskull märkt, att jag
någonsin motsagt honom? Är jag inte inför allmänheten en
hustru, som aktar honom såsom familjens överhuvud?
Hyckleri! skall du säga. De råd, jag anser nyttiga att ge
honom, mina åsikter, mina tankar, meddelar jag honom
aldrig annat än i sängkammarens skugga och tystnad; men
jag kan, min ängel, svära på, att inte ens då tillåter jag mig
mot honom någon överlägsenhet. Om jag inte hemligt
liksom uppenbart förblev hans hustru, skulle han inte tro
på sig själv. Min kära vän, välgörenhet i sin mest
fulländade form består i att utplåna sig själv så fullständigt, att
den till tacksamhet förbundna inte tror sig stå under den,
till vilken han står i tacksamhetsskuld; och denna dolda
hängivenhet skänker en oändlig tillfredsställelse. Jag har
också satt min ära i att bedra dig själv, och du har berömt
mig för Louis’ skull. Välgång, lycka, hopp ha för övrigt
sedan två år återförskaffat honom vad olycka, elände,
övergivenhet, tvivel låtit honom förlora. Efter vad jag
iakttagit, finner jag fördenskull, att du älskar Felipe för
.k
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
