Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Louis kom. — »En läkare! en läkare! han dör!» skrek
jag. Louis försvann, och min stackars Armand sade åter:
»mamma! mamma! och höll sig fast vid mig. Det var
det sista ögonblicket, då han visste, att han hade en moder.
De vackra ådrorna i hans panna svällde upp, och krampen
började. En timme, innan läkaren kom, höll jag detta
eljest så livliga, så vita och rosenröda barn, denna blomma,
som utgjorde min stolthet och min glädje, stelt och styft,
som ett trästycke, och vilka ögon sedan! Jag darrar, då
jag tänker på dem. Svart, skrynklig, avmagrad, stum var
min vackra Armand en mumie. En läkare, två läkare,
som Louis hämtat från Marseille, stodo där orörliga som
olycksbådande fåglar och kommo mig att rysa. Den
ena talade om hjärnfeber, den andra såg sådana
krampanfall, som barnen ha. Vår distriktsläkare tycktes mig
vara den klokaste, ty han föreskrev ingenting. — »Det är
tänderna», sade den andra. »Det är en feber», sade den
förste. Slutligen kom man överens om att sätta
blodig-lar på halsen och lägga is på huvudet. Jag tyckte mig vara
nära att dö. Vara närvarande, se ett blått eller svart lik,
inte ett skrik, inte en rörelse, i stället för en så bullersam
och livlig varelse! Ett ögonblick förvirrades mitt förstånd,
och jag utbrast i ett nervöst skratt, då jag såg denna vackra
hals, som jag kysst så mycket, biten av blodiglarna och detta
vackra huvud täckas av ett isomslag. Ack, min vän, vi
måste klippa av honom det vackra hår, som vi beundrade
så mycket och som du smekte, för att kunna lägga dit
isom-slaget. Var tionde minut återkom, alldeles som mina
barn-värkar, krampen, och den lille stackaren vred sig, än
blek, än blåröd. Då hans eljest så smidiga lemmar berörde
varandra, lät det, som om de varit av trä. Denna
känslolösa varelse hade smålett mot mig, talat till mig, kallat mig
ännu helt nyss mamma! Vid dessa tankar greps min själ
av smärta och upprördes som då orkanen piskar havet,
och jag kände, huru alla de band, med vilka barnet hänger
vid vårt hjärta, skakades.
Min mor, som måhända kunnat hjälpa mig, rådit eller
tröstat mig, var i Paris. Mödrarna förstå sig bättre än
läkarna på kramp, tror jag. Efter fyra dagar och fyra
nätter, som förgått under växlande hopp och fruktan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
