Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL JOHANS OCH OSCAR I:s NORSKA POLITIK. 285
vi huru det giek med det sammankopplade Belgien och
Holland. Och nu — hvad se vi vid Po, vid Donau och
Weich-sel? — Att förlägga i Norge och der underhålla en armé
för att hafva en svensk soldat till hands att hålla hvar norsk
bonddräng i örat, skulle falla sig både dyrt och besvärligt.»
»Må vi besinna», heter det i ett följande bref i samma
ämne, »att det närvarande icke är blott en begränsad
tidpunkt, utan att det bär framtiden i sitt sköte. På bägge
sidor af Kölen har nationalfåfängan eller — för att tala
höfli-gare — nationalkänslan tagit en hög, olycksbådande flygt.
Måtte hon hejdas, innan hon fört till sådana förvecklingar,
hvarigenom vi skola sjelfmant arbeta oss in i klorna på den
bakom Finska viken lurande besten!» — Norge, ansåg han
nämligen, komme, om unionen upplöstes, att söka förbindelse
med Danmark, som med glädje skulle återvinna sin ställning
såsom Rysslands gamla bundsförvandt mot Sverige.
Ännu bestämdare bestred Trolle-Wachtmeister, att bakom
Karl Johans norska politik skulle hafva legat önskan att vinna
norrmännens bevågenhet genom att åsidosätta Sveriges
intressen. Hans handlingssätt såsom regent i tvistefrågor under
unionens bestånd visade ingen partiskhet för Norge; och talet
om »dynastiska reträttplaner» betecknade han som »en
gammal saga». Särskildt visar han orimligheten af dylika
afsigter vid föreningens stiftande under ögonen på Europas
stormakter 1814. Han skrifver: »Att Karl Johans fortsatta
tillvaro på en tron skulle vara en nagel i ögat på kamraterna
och bryta mot fullständigheten af den dyrbara
legitimitetsprincipen och reaktionens öfvervälde, var klart nog, så väl för
honom som för alla andra. Men om han sutte på en af de
små tronerna eller på bägge, så var förhållandet i
ofvannämnda hänseende och den europeiska dissonansen precist
enahanda. I fall omständigheterna skulle medgifva, att man kunde
rycka af honom den ena kronan, skulle man väl då, i full
motsats mot handlingens princip, hafva låtit den andra sitta
qvar? Allra minst just den norska, då det varma deltagandet
för Fredrik VI, för hvars behandling stormakterna
skämdes, samt reaktionsprincipens tillämpning skulle lägga Norges
återgående ur den illegitime furstens händer mest på mak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
