Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under natten, kan man se allting i rummet lika tydligt,
som i det klaraste månsken.
En svensk sade en gång till mig, då han berättade
om en tilldragelse: »Nej, det kunde icke hafva varit på
sommaren; det måste hafva varit på hösten, ty jag
kommer ihåg, att vi hade mörka nätter, då det hände.» Skulle
en amerikanare någonsin kunna uttrycka sig så?
Under två månaders tid äro gatulyktorna i Stockholm
aldrig tända, och fyrarna i skärgården släckas. De
behöf-vas icke.
Detta är i södra och mellersta Sverige. Långt uppe
i norr går solen icke ned på många veckor, så att
sommaren blir nästan en enda lång och oafbruten dag.
Den egendomligaste och mest storartade anblick i hela
norden är midnattssolen. En af svenska turister omtyckt
utsigtspunkt är Avasaxa, ett berg ej långt bortom
Bottniska vikens norra ände och strax på andra sidan finska
gränsen. Erån berget Dundret har man en ännu bättre
utsigt. Man kan nu för tiden lätt komma till detta berg
med anlitande af den nya järnvägen från Luleå, och en
två timmars promenad från järnvägsstationen för upp till
Dundrets topp. Men vill man hafva den bästa utsigt, som
är möjlig att få, bör man resa till Nordkap och vid
midnattstiden betrakta solen, då hon glider fram öfver Ishafvet.
Jag for en gång upp till dessa höga trakter i den
solbelysta norden. Under mitt uppehåll därstädes, som
räckte öfver en månad, såg jag solen göra sin rund öfver
himlen i majestätiska kretsar, som aldrig sjönko nedom
horisonten, så att den månad, jag vistades där, blef en enda
oafbruten dag, hvilken kom mig att tänka på beskrifningen
öfver himlen: »Där skall ingen natt vara.» Det föreföll
mig, som om jag befann mig i en annan värld — den
oförgängliga dagens rike.
En klar Julinatt gingo tre af mina reskamrater och jag
i land på stranden af en ishafsfjord och bestego en klippa,
som reste sig omkring ett tusen fot öfver hafvet. Det var
sent, men ännu solljust. Yid våra fötter utbredde sig
Is-hafvets vidsträckta rymd i sin stilla ödslighet; bruset af dess
vågor nådde knappast upp till vår luftiga utsigtsplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
