Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL XXXIV.
NAGRA SVENSKA UTTRYCK.
venskarne tycka om pomp och ståt, uniformer
och dekorationer. Officerare förekomma ofta
på gatorna och kaféerna i uniform, och
klirrandet af deras sporrar och skramlet af
värjorna är en ljuf musik i deras öron, liksom i
de unga flickornas, hvilka de möta och helsa på äkta
mili-täriskt sätt, med handen förd till högra tinningen, och helt
visst gifves det för en svensk, civil eller militär, få saker
så angenäma som att se sitt manliga bröst prydt med
stjärnor, ordnar och band.
Hand i hand med denna smak för ståt går förkärleken
för titlar. En svensk vill alltid blifva tilltalad med sin
titel, och han är mycket noga att helsa en annan med den
högsta titel, som denne kan göra anspråk på.
Naturligtvis tilltalas grefvar, baroner, generaler och häradshöfdingar
med dessa titlar, och om en person hvarken har någon
titel eller något embete, får han benämning efter sin
sysselsättning eller sitt yrke. Köpmannen tilltalas »Herr
Grosshandlaren»; likaså säger man »snickaren» eller
»bleckslaga-ren» till dessa yrkesidkare. Och om man vill vara riktigt
artig, bör man vidfoga tillnamnet på den, som man talar
till. När man t. ex. träder in i en bleckslagarebutik,
frå-man icke: »Har ni ett spann att sälja», utan: »Har
bleck-slagare Pettersson ett spann att sälja?» Och äfven om
någon icke själf gör väsen af sitt yrke i Sverige, så får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
