Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han det ofta på det vänligaste sätt likasom upphöjdt och
adladt. Så kallas öfverkyparen på ett hotell eller en finare
restauration vanligen »Hof mästare», ett ord som,
bökstafli-gen tolkadt, angifver något vida högre.
Den artighet, som är utmärkande för svenskarne, yttrar
sig ock däri, att titlarna öfvergå på hustrurna. En
generals fru heter ))generalskan)) och en konsuls äkta hälft
))konsulinnan)). En grefves maka heter »grefvinnan», och
en friherres eller barons »friherrinnan)), och när en
adelsman får en följeslagerska genom lifvet, blir denna »hennes
nåd». En köpmans hustru tilltalas som »fru», naturligtvis
i förening med tillnamnet, och man får gå ända ned till
tjenstfolket, innan man kan använda en så låg titel som
»madam». Den gamla qvinnan, som skurar ens golf, får
man höra benämnas »skurmadamen». Ogifta adelsdöttrar
tilltalas alltid med ordet »fröken»; förr i tiden kallades
döttrar tillhörande familjer af de bättre klasserna »mamsell»,
men bondflickor och tjenarinnor »jungfru». De två sista
benämningarna hålla dock nu på att komma ur bruk,
förmodligen såsom en gärd åt tidens demokratiska ande, och i
städerna vilja nu alla flickor utan undantag, likgiltigt,
hvilken samhällsklass de tillhöra, heta »fröknar», och när det
gäller en så ringa sak som detta, gör man dem utan
tvif-vel gärna till viljes.
Det är märkvärdigt, huru språken ofta fela mot både
det sunda och det grammatikaliska förståndet, när man skall
visa sig artig i och genom bruket af tilltalspronomina.
Så upphöja vi i engelskan en person till två eller flere, då
vi tilltala honom, med ni (’i/ou). Om en italienare skulle
vilja bedja er att följa med honom, säger han: »Vill han
gå», ty det är oartigt att begagna andra personen.
Engelskans och italienskans grunder förenade bestämma tysken
att säga: »Vill de gå», hvarigenom den tilltalade först
mångdubblas till flere och sedan nämnes i tredje personen.
Men svenskan öfvergår alla. Den finner intet pronomen
tillfredsställa artighetens fordringar, då man skall tilltala
en herre eller dam, ty pronomina brukas vid tilltalande
af tjenare och barn; språket kör därför de stackars
pronomina på porten och ut i kölden samt upprepar en persons
Thomas, Från Slott till Koja. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
