Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Många konungar stredo om besittningen af ön, och
ehuru gotländingarne alltid förblefvo segerrika och
fortfarande bibehöllo sin själfständighet, funno de det slutligen
rådligast att söka ett starkt förbund och ställa sig under
en mäktig konungs beskydd. De sände för detta
ändamål en beskickning till konungen af Sverige.
Ambassadören var en gammal och vis höfding, Avajr Strabajn.
Grutarne hade god lycka i och med sändebudets namn.
»Strabajn» betyder »Långben», och en man med långa ben
var naturligtvis en mycket lämplig person att skicka ut
som ambassadör i forna tider, då det i så hög grad
berodde på de egna benen att kunna fortskaffa sig.
»Långben» anlände på sin beskickning till Upsala, som då var
Sveriges hufvudstad, och kom så till kungliga slottet, där
han fann konungen och drottningen sittande till bords med
hoffolket. Han gick fram till matsalens tröskel och
upp-gaf sitt namn och sitt ärende. Nu var konungen missnöjd
med gutarne för deras stolthets och envishets skull, och
därför bjöds icke »minister Långben» att stiga in i salen,
ännu mindre att taga plats vid bordet. Han fick alltså
stå qvar vid dörren. Slutligen blickade konungen upp och
frågade: »Hvad nytt från Gotland?» — »Tngenting», svarade
Långben, »utom att en märr på ön gifvit lifvet åt tre föl på en
gång.» — »Ahå», sade konungen, »hvad gör det tredje fölet,
när de två andra dia?» — »Det gör, som jag nu», svarade
Långben; »det står och ser på.» Vid detta träffande infall
skrattade konungen och hans hofmän ljudligt — äfven
drottningen smålog — och Långben inbjöds till taffeln
och förplägades riktigt kungligt. Saken slöts med ett
fördrag, genom hvilket gotländingarne gingo in på att betala
sextio mark silfver årligen, fyratio till konungen och tjugu
till hans jarl, samt att med sju skepp åtfölja konungen
på hans härnadståg. Till gengäld skulle konungen alltid
beskydda gotländingarne, när det var af nöden
på-kalladt.
Detta fördrag afslöts någon gång i nionde århundradet.
Genom detsamma ställde sig Gotland under Sveriges krona,
och ehuru andra makter icke så sällan eröfrat och behållit
denna ö, har den alltjämt efter någon tid kommit till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
