Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL XLII.
EN UTFLYGT TILL DALARNE.
redrika Bremer säger någonstädes: »Det lönar sig icke
att resa, om man ej har tur med vädret»; och lefde
den goda författarinnan nu, skulle hon tillägga:
tur med att undvika lustresor.
Så snart en hop menniskor blifvit nog
demoraliserade att begifva sig ut på en lustfärd, utveckla de en
ödesdiger förmåga att tillskansa sig alla beqvämligheter, äta
upp all mat, fylla alla järnvägsvagnar och ångbåtar, trängas
och pina allt tålamod och all höflighet ur hvilken som helst.
Lyckan har alltid gynnat mig i det nämnda afseendet,
hvar-för jag fortsatt att resa. Lustresande tycktes aldrig bry
sig om mitt sällskap, och som jag alltid önskar full frihet
för mitt dödliga jag och lagom utrymme att dväljas, röra
mig och hafva min varelse, ha lustfärder och jag alltid
kommit beundransvärdt väl öfverens — nämligen på olika
färdvägar.
Jag höll likväl på att förlora modet, då jag gick
ombord på ångbåten (Lefle, som låg vid kajen i Stockholm, ty
däcket var, från den ena relingen till den andra, ända till
trängsel uppfylldt af lustfarande grufarbetare från Falun.
Det fanns icke plats att sätta sig och knappast något
rum att stå på, och huru dessa grufarbetare och deras
talrika familjer kunde trifvas på detta sätt, det kan jag ej
fatta, såvida de icke uppehöllos af det lyckliga
medvetandet, att de reste på godtköpsbiljett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
