Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart såg det dock ut, som om danskarne riktigt snärt
in Gustaf i nätet. Skogvaktaren Sven bäddade därför ner
honom i ett halmlass och körde honom längre inåt skogen.
Plötsligt omringas de af en fogdes folk.
»Hvad har du i halmen där?»
»Ingenting.»
»Vi skola se efter.»
Då togo soldaterna och stungo sina spjut genom
halmen, men upptäckte ingenting, och Sven fick fortsätta sin väg.
Men soldaterna skyndade efter honom igen, ty de
hade sett bloddroppar på snön utefter hela vägen. Ett
spjut hade sårat Gustaf i benet; men den sluge bonden
hade märkt det före fogdens män ocli skurit sin häst i
benet strax nere vid hofven. Detta förklarade blodet på
snön, och Sven fick ostörd fara vidare.
Slutligen, efter måDga vandringar, en gång gömd
under en kullfallen tall i skogen och en annan gång på en
skogshöjd i ett moras, styrde vår flykting kosan till sjön
Siljan — »Dalarnes öga» — och kom till Mora kyrkoby.
Här gömdes han strax utanför byn i Tomte Matts Larssons
koja, och här räddades han ännu en gång från sina
förföljare, denna gång, såsom vi redan veta, genom den goda
hustru Margits fyndighet och själsnärvaro.
Yid middagstiden, en helgdag under julen, då
vintersolen stod lågt och nordan vinden blåste, kom, enligt
gammal sed, det goda dalfolket utströmmande från kyrkan efter
slutad gudstjen st.
Men nu visar sig plötsligt den unge Gustafs ädla
gestalt på en snöbetäckt backe bredvid vägen. Från denna
backe talar han till sina landsmän, redogör för de
oförrätter, som tillfogats dem, och besvär dem att resa sig
som män och befria sitt land. Då han talade om
blodbadet, i hvilket hans fader omkommit, göt han tårar.
Folket, som var uttröttadt af fejder och stridigheter,
önskade lefva i ro och bad Gustaf draga dädan och endast
söka att rädda sitt eget lif. Dessa kraftiga bönder voro
Gustafs sista hopp. Hvar helst han förut vandrat, i
Småland och i Östergötland, hade han under alla
motgångar tröstat sig med den tanken, att .här, i hjärtat af Da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
