Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta i forna tider hållit stånd mot norska och danska
liär-afdelningar, som tågat emot dem norrifrån. Passet tyckes
likväl aldrig hafva blifvit försvaradt med den ihärdighet,
som man kunde vänta sig med anledning af dess naturligt
starka läge och den svenska tapperheten, utom en gång, 1675,
då Ascheberg med tvåtusensjuhundra svenskar försvarade
Q vistrum mot sextusen fiender.
Jag klättrade upp för en höjd bakom gästgifvargården
för att bese den så kallade »Kung Carls skans». Uppe på
höjden var ett grönt fält med böljande hafre, och några
dunkla spår af jord ver k funnos vid randen af bergsplatån.
Det är en stark ställning, en bergsudde, som skjuter ut i
dalen och heherskar den of van och nedan, och ehuru
skansen var nästan borta, voro de vackra utsigterna uppåt och
nedåt den skogklädda dalen tillräcklig ersättning för
upp-klättringen på höjden.
Kort efter min utflygt till Q vistrum nödgades jag
lem na Lysekil, dess trefiiga badgäster och den breda blåa
fjorden, men mina vänner, hvilkas hjärtlighet icke hade
några gränser, uppfyllde kajen för att taga farväl af mig
och räckte mig ett antal buketter, som kunde tillfredsställa
en baldrottning. Musiken kom ner till bron och hlåste:
»Till Österland vill jag fara» — hvilket, såsom löjtnant
Rosenblad förklarade det, användes som den bästa till
buds stående ersättning för »Yankee Doodle». En och hvar
viftar med näsduken, då ångbåten lägger ut. Den
amerikanska flaggan är hissad på »Badrestaurationen», och
flaggan på den villa, där jag hade bott, sänkes till en helsning,
hvilken besvaras af ångbåten. Stående på akterdäcket,
viftar jag till tack för alla dessa vänlighetshetygelser, tills
mina vänner på hron förtona i en mörk massa, öfver
hvilken en böljande stjärnhimmel af hvita näsdukar hvälfver
sig, och slutligen försvinna bakom en udde.
Nästa år, 1887, for jag åter öfver Atlanten för att
tillbringa sommaren i Sverige, och kort efter det jag
landstigit i Göteborg, gick jag på ångbåt till Lyeskil. När vi
nalkades, var det en glädje att återse de kalla, gråa
klipporna, den lilla hvita kyrkan, köpingen och den höga
skorstenen på badhuset, hvilken viftade med sin långa, svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
