Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Typografiska föreningen börjar - En vinterhögtidsdag i Typografiska föreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har han arbetat för kårens höjande, såväl i moraliskt som
intellektuellt hänseende, ej förgäves har han sökt att giva de unga
typograferna smak för ädla och bildande tidsfördriv. Föreningen räknar nu
170 medlemmar, eliten av Stockholms boktryckeriarbetare.
Föreningens vice ordförande hr Thiesen deklamerar »Mina drömmar»
och hr Ellberg låter i ett par soli höra sin härliga röst. — Sången har
slutat, det blir en allmän »resning», ty stolar och bänkar skola
borttagas och lämna rum för de dansande paren. De litterära elementerna
dragas till varandra och konversationscirklar bildas i smårummen,
dock sliter en och annan av Apollos dyrkare sig lös, för att i valsens
virvel offra åt Therpsichore. — Det är nu en halvtimmas uppehåll.
Trumpeten bjuder till tystnad och Dörum uppträder, deklamerande
»Brudsmycket». Ser ni de unga tärnornas tårade blickar? Tror ni icke,
att dessa ord, lika väl skrivna som framsagda, trängt till deras hjärtan?
O, helt säkert — och det skulle icke vara ohälsosamt om de stannade
kvar där. Men dansen börjar åter, tåren försvinner och ett glatt leende
möter den unge gentlemannen, som nu trycker en mjuk hand i stället
för den hårda vinkelhaken, och i sin dams blickar läser lika klart
som i månget manuskript.
Om ni nu är nöjd med er afton, torde ni icke ha något emot att en
annan gång deltaga i någon fest eller utflykt tillsammans med
—e.»
Så småningom började dock föreningens fester att förlora den
högtidliga nimbus, som omgivit dem. Den allt mer och mer framträngande
industrialismen vidgade klyftan mellan arbetare och arbetsköpare, den
liberala bourgeoisin från 1850- och 1860-talen blev 1870- och 80-talens
höger och då så småningom arbetarna visade tendenser att själva taga
sina angelägenheter om hand, var det slut med överklass-välviljan.
Innerst inne låg ju i denna den patriarkaliska omsorgen om arbetarna,
en omsorg som utgår ifrån att arbetarna äro mer eller mindre
oförståndiga barn, som de »bildade» skola leda på den »rätta vägen».
När arbetarna vilja gå sin egen väg, är det slut med den faderliga
välviljan och de fordom så välvilliga bli fientligt stämda. Psykologiskt
sett är ju detta lätt förklarligt: de välvilliga överklassarna ha aldrig
erkänt arbetarnas jämbördighet, även om de mer eller mindre
omedvetet låtsat det, och då arbetarna genom att kräva lika rättigheter
manifestera sina åsikter om allas lika rätt, känner sig den
arbetarvänliga överklassaren behandlad med otacksamhet.
ii 118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
