Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Huru än i verkligheten härmed må förhålla sig, är det väl
beaktansvärdt, att ett dylikt meteorstensfall skulle vara tillräckligt
att underhålla solens utstrålning. Vid ett annat tillfälle skall
jag fullständigare utveckla denna teori, om hvars sannolikhet i
och för sig jag ej behöfver uttala någon egen åsigt.
Låtom oss nu öfvergå från solen till någonting mindre —
till naturens motsatta pol, att så säga. Härvid framträder i sin
fulla betydelse denna menniskoförståndets gudomliga makt; för
det betyder den blotta storleken intet, lagen allt. Vår teori
gäller ej blott för solar och planeter, utan ock för atomer.
De fleste bland Er känna diamantens vetenskapliga historia;
känna, att redan Newton, med sitt snille anticiperande den nyare
kemiens upptäckter, förklarade densamma vara en brännbar
kropp. I våra dagar vet enhvar, att den strålande ädelstenen
består af samma ämne som simpelt träkol, grafit eller blyerts.
Diamanten är rent kol, och kol brinner i syrgas. Här är en
diamant, fästad i en ögla af platinatråd; jag upphettar den till
glödning i denna låga och sticker in den i en flaska, full med
syrgas. Sen hur den lyser vid inträdet i gasen, och nu glöder
den som en liten stjerna med ett rent hvitt ljus. Huru hafva
vi att föreställa oss den verksamhet, som nu pågår? Just så,
som I skullen föreställa Er den der skuren af meteoriter, som
störtade ned på solen. I sjelfva verket äro båda förloppen
desamma, och förståndet fattar det ena lika lätt som det andra.
Det är nu syrgasens atomer, som hagla ned på diamanten från
alla sidor. De dragas dit af hvad man kallar kemisk
förvandt-skap; men »denna kraft är i grunden intet annat än en ren
attraktion; den är, om jag så får uttrycka mig, af samma
mekaniska beskaffenhet som tyngdkraften. Då syrgas-atomen
träffar diamantens yta och får sin fortskridande rörelse upphäfd
genom stöten, antager den i stället den slags rörelse, som vi
kalla värme; och detta värme är så intensivt, den
dragningskraft, som verkar inom dessa molekular-afstånd, så kraftig, att
ädelstenen blir hvitglödande, och den förening, som bildas af
dess atomer och syrgasens, flyger bort som kolsyra.
Vi öfvergå från diamanten till en vanlig låga. Här sen I
en lång och smal gasflamma uppstiga ur en brännare. Huru
är den sammansatt? Innerst hafva vi en ännu oantänd kärna
af gas, utanför är luftens syre. Ytan af denna gaskärna är i
beröring med luften, och just här är det, som atomerna slå
tillsammans och frambringa värme och ljus genom hopstötningen.
Men sjelfva anordningen af lågan förtjenar vår synnerliga
uppmärksamhet; för kännedomen derom hafva vi att tacka en af
Davys vackraste undersökningar. Vår vanliga lysgas är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
