Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
64
o-enom det yttre trycket. Och denna slutledning bekräftas
fullkomligt af erfarenheten. Hopkins och Fairbairn höjde medelst
tryck smältpunkten för åtskilliga ämnen, hvilka liksom vaxet
sammandragas vid öfvergången till fast form, med 10 till 15
grader.
Dessa försök leda till en märklig slutledning. Som bekant,
ökas jordklotets temperatur gradvis, ju längre vi intränga i
detsamma, och man har beräknat det djup, vid hvilket alla af
oss kända ämnen skulle befinna sig i smält tillstånd. Hopkins
har emedlertid fästat uppmärksamheten derpå, att i följd af de
högre lagrens utomordentliga tryck måste de djupare kräfva en
betydligt högre värmegrad för att smältas, än om de befunne
sig vid jordytan; och sluter häraf, att jordens fasta skal måste
hafva en vida större tjocklek, än man förut förmodat; i stället
för 20 mil, som geologerna fordom antagit, anslår han den till
minst 120. Härmed öfverensstämmer i hufvudsak en annan
slutledning af W. Thomson, att "såframt ej jordens fasta skal
består alltigenom af utomordentligt styft material, måste det
gifva efter och ändra sin form på grund af den solens och
månens attraktion, som förorsakar ebb och flod; en sådan förändring
skulle åter märkbart förminska såväl nämnda fenomen, som ock
precessionen och nutationen. Det är ytterst osannolikt, att
något skal, tunnare än 4—500 mil, kan ega tillräcklig stadga att
motstå dessa solens och månens krafter".
Isen förhåller sig, som vi veta, på motsatt sätt mot vaxet;
den sammandrager sig vid smältningen, och vid öfvergången
till fast form kräfva deremot dess molekuler större mellanrum
än förut. Tvifvelsutan beror detta deraf, att de — som vi
straxt skola få se — ordna sig till kristaller; deras
attraherande poler äro så belägna, att när den kristalliserande kraften
börjar verka, förena sig molekulerna på sådant sätt, att
mellanrummen ökas. Vi kunna tänka oss såsom möjligt, att de fästa
sig vid hvarandra medelst sina hörn; och att under de
vändningar, som de derför måste utföra, deras centra aflägsna sig
från hvarandra. Det sista är. åtminstone alldeles säkert.
Afkylning måste således här förorsaka utvidgning, och ett yttre
tryck, som förmådde motverka denna, skulle bibehålla det
flytande tillståndet. Vi sluta häraf, att smältningstemperaturen för
isen och andra ämnen, som i likhet dermed utvidgas vid
öfvergången till fast form, måste sänlcas genom tryck.
J. Thomson undersökte först denna fråga på teoretisk väg,
och hans slutledningar hafva blifvit tillfullo bekräftade genom
försök af hans broder, W. Thomson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
